När tankarna och minnena hinner ikapp en, kanske man faller ner i avgrunden av ens egna hat och smärta.
När allt känns meningslöst och när hoppet ser ut att vara långt bort.
Då man bara vill sova bort allt och inte vakna upp på morgonen.
Och när allt man vill göra är att ta ett slut på det andra kallar för livet.
Det är då de är omöjligt att få ihop pusslet.
Allt man ser runt om kring sig, är hur människorna man håller av, en efter en går iväg och lämnar en kvar. Då man sitter på golvet och försöker på till det pussel man i så många år haft isär.
När plötsligt en person man aldrig trodde skulle träda fram.
Sträcker ut sin hand....
Då vänder allt, och plötsligt passar några bitar ihop.
Då du för första gången på 12år som man kan resa sig från golvet med en stötande arm mot ens sida.
Man börjar vackla fram och sakta går mot ljusare tider.
Med pusslet i handen, går jag nu mot de jag så länge velat uppnå.
För första gången på länge kan jag känna hur musiken inom mig växer sig större.
De som skrämmer, är att personen som har sin stötande arm vid ens sida....
Plötsligt ska släppa taget och man ska få vandra ensam genom det så kallat liv.
***
Just nu känner jag mig väldigt väldigt trött, jag vet faktiskt inte varför.
Jag sover ju som jag ska, men ändå känner jag mig väldigt sömnig.
Jag orkar inte ens vara ute med kompisar eller göra något annat än att sitta hemma och sova, läsa eller inte göra något alls.
Jag har iallafall fått upp hoppet nu, och kommit fram till en sak.
Jag har aldrig kunnat uttrycka min känslor med ord, men musiken har alltid varit ett sätt för mig att uttrycka mig. Jag tror, att om jag bygger upp min musik igen som jag så väl lämnat bakom mig men saknat. Så kanske jag kan förmedla mina känslor och bearbeta dem.
Jag vet inte än hur det ska gå till, då musik känslan och sången för mig är borta...
Jag vill ha hjälp... Men har ingen att be om hjälp när de kommer till musiken. Jag vill sjunga ut, visa för alla att jag kan, att jag inte är rädd...
***
Kärleken ger oss vingar!
Att veta av de känslor jag så länge försökt dölja, att få reda på att du så väl inte glömt mig än.
Att dina känslor fortfarande brinner inom dig.
Att veta att du fortfarande bryr dig om mig, och skulle göra allt för att hjälpa mig.
När du ringer, smsar eller skriver till mig. Fladdrar de till...
Paniken stiger dock, när man inte med ord kan meddela hur mycket en människa betyder för en.
Att få den personen att förstå.
Kärleken är en konstig och underlig känsla...
Men att ändå känna att man inte är ensam, och att hoppet fortfarande finns...
Tankarna på dig och din röst, personlighet, din hud emot min...
Det ger mig vingar... Och jag flyger fram mot de enda som betyder något för mig.
Du!
Jag vet att jag inte borde, ja att jag inte ska...
Men som många säger och bevisat...
Kärleken är blind.
Att dölja den längre klarar jag inte av.
