Det känns väldigt underligt när man plötsligt inser att känslorna för en person, man för så länge sedan borde ha glömt bort fortfarande brinner inom en.
När man så fort man pratar med personen eller får minsta lilla respons, nästan hoppar av glädje.
När man får kramar av personen, känns det som om man aldrig kommer kunna släppa taget.
Men om det nu är så underbart med denna person. Varför kan man då inte säga som det är?
Jo.... Problemet ligger på en annan nivå.
Personen har kommit över en och har en annan kärlek, och kommer aldrig vända sig bakåt och gå tillbaka till det som en gång var.
Att alltid känna att denna personen alltid finns i ens huvud, det är då man konstaterar att inget annat förhållande kommer fungera. Det är då man kommer att få vara ensam.
Jag vet inte vad jag ska göra. Varje gång jag försöker hitta någon eller har någon, kommer tankarna på honom upp. Jag minns det vi hade, hur han var, hur han är.... på hur mycket jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och allt var som förr....
Hur ska man kunna berätta för en person som man känt i 3år... Men som det känns som om man nydligen träffat när man ser honom, allt pga känslorna som inte borde existera.
Flera säger att jag inte ska ge upp.... Att vi kommer tillbaka till varandra....
Men jag vet att det inte kommer inträffa. För hans känslor finns inte kvar </3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar